Socialdemokraternas rötter i socialdemokratin

Precis på samma sätt som Sverigedemokraterna är ett parti med rötterna i nazismen är Socialdemokraterna ett parti med rötter i socialdemokratin.

I somras besökte jag Böckernas hus i Tidan och hittade där ett exemplar av Olof Palmes Att vilja gå vidare från mitt eget födelseår 1974. Boken är en samling av tal, föredrag och texter författade någon gång mellan 1968 och 1974. De har alltså runt 50 år på nacken.

Bokens inledande text har rubriken "Vad vi kan göra för varandra" och Palme konstaterar där att de samhälleliga brister som finns är av social natur. Han landar kort och gott i följande slutsats: "Ska vi vidga välfärden måste vi se till människornas behov av omtanke och kontakt med varandra."

Det tekniskt utvecklade och rationella samhället måste, enligt Palme, mjukas upp med stora satsningar på kulturliv, utbildning och på att ge bättre omsorg om gamla och barn. Lösningen här handlar om satsningar på den offentliga sektorn och dessa satsningar kommer också, som han ser det, att leda till ökad sysselsättning. Målet beskrivs som en ökad inkomstutjämning.

"Vi vet att full sysselsättning, arbete åt alla, medför en betydande inkomstutjämning. Men arbete betyder mer än så. Det betyder också att få vara med i mänsklig gemenskap."

I sin text lyfter Palme fram ett en del är pessimister och förutspår en minskad sysselsättning inom industrin, men han konstaterar snabbt att industrin är så pass effektiv "att den förmår att försörja också den övriga befolkningen, huvudsakligen genom inkomstöverföringar".

I det samhälle, som 1974 beskrevs som det framtida, kommer det också att finnas en tjänsteproduktion, men Palme konstaterar att det huvudsakligen kommer att handla om privat tjänsteproduktion "som fungerar på den fria marknadens villkor."

"Den som har råd kan skaffa en hemsamarit, köpa färdtjänster, få del av kulturen, låta barnen gå till förskola och fritidshem. Marknadskrafterna styr med järnhand."

"Hur kommer det att bli?" frågar sig Palme och svarar själv:

"Det avgörs av det sätt på vilket vi organiserar samhället. Det är en fråga om politiska värderingar."

I sin text menar Palme att det är en irrlära att tro att lösningen på samhällsproblem ligger i att söka sig mot en samhällsstruktur som liknar den vi hade i det förindustriella samhället med högre inkomstklyftor och människor som utestängs från sociala skyddsnät.

"Det är således inte med en dröm om det förflutna som tron på framtiden ska återskapas."

Den situation Palme beskriver 1974 liknar väldigt mycket situationen idag. Beskrivningen av konservativa politikers ambitioner känns igen.

"Konservativa politiker drömmer om att slå sönder solidaritetstanken. Solidaritetstanken är farlig för den som har privilegier att försvara. Den har en politisk sprängkraft som riktar sig mot den ekonomiska makten. Den som vill slå sönder solidariteten behärskas inte nödvändigtvis av en ond vilja. Det sker säkert utifrån en ärlig övertygelse om egoismens välsignelse."

Palme menar i sin text att när konservatismens idéer konfronteras med verkligheten så kraschlandar dem. Det blir sociala strider och motsättningar där fattiga och eftersatta skuldbeläggs. 

Texten avslutas med en appell:

"Tänk inte bara på vad du kan göra för dig själv, tänk också på vad människor kan göra för varandra."

Det är något som skaver med dagens postsocialdemokratiska socialdemokrati. För varför känns annars Palmes varning om konservatismens skuldbeläggande av de utsatta lika mycket som en kritik av Anders Ygemans syn på människor i förortsområden som en kritik av Ulf Kristerssons syn på inkomstskatt?

Det är lätt att förstå att kärnan i Palmes socialdemokrati är tanken om solidaritet och sammanhållning. Det är lätt att inse att en socialdemokrati som lämnar socialdemokratin slutligen kommer att avskaffa sig själv. 

Enda sättet att stå emot trycket från konservativa som målar upp en nostalgisk bild av ett tidigare drömsamhälle som aldrig har funnits är att företräda en politik där solidaritet är vägen framåt.

En socialdemokrati som ängslas över väljarflykt till rasistiska partier eller köper konservatismens syn på en repressiv rättspolitik utan den social omsorgens förebyggande och rehabiliterande kraft kommer att förlora.

Den kommer att sluta vara sig själv och bli sin egen fiende. Socialdemokratins styrka är att det från början är en kompromissideologi. Dess svaghet är att den tenderar att kunna kompromissa så långt att ingenting till sist återstår av de egna rötterna.

Andreas Magnusson