Men tänk om SD bara är en tonårsrevolt!

I det här landet har vi en komplex relation till socialdemokratin. Partiet var i konstant regeringsställning under perioden 1932 till 1976 (och ledde en samlingsregering under andra världskriget) och det var då det så kallade folkhemsbygget var under starkast framväxt. De åren har format vår identitet. I den mån vi lever i folkhemmet så är sossarna otvivelaktigt våra föräldrar.

Socialdemokratins grundidé är att alla ska få vara med och leka och att hela klassen ska bjudas på kalas. Det kallas för solidaritet. Samhället blir som bäst när ingen har det riktigt dåligt och för att ingen ska behöva ha det riktigt dåligt kan vissa inte ha det hur bra som helst. Någon måtta får det vara. Måttfullhet är en socialdemokratisk dygd.

Med start strax efter andra världskriget och fram till ungefär 1980 minskade klyftorna mellan rika och fattiga i landet. Det var en framgångsrik tid för det socialdemokratiska föräldraskapet. Sedan 1980 har istället det gapet ökat oberoende av regering. För de flesta väljarnas privatekonomi tycks det inte längre göra särskilt stor skillnad om landet styrs av moderater eller socialdemokrater.

Många svenskar bär på en nidbild av Sosse-Sverige som ett land där vi inte tillåts avvika från gruppnormen. Alla ska titta på samma statliga TV-kanaler, läsa samma socialdemokratiska tidningar. Rundpingis är bättre än vanlig pingis för då får alla vara med och pingis är bättre än tennis eftersom det är snobbigt med stora racketar och vita skjortor med krage.

Under vår uppväxt tvingades vi stå i raka led och invänta vår plastmuggsupphällda dos från den av samhället utsända flourtanten. I fotbollslaget skulle alla få lika mycket speltid och det var bättre att slå en passning än att göra mål.

Och det där går väl an om tänderna är fina och det bländvita leendet leder till sexuell framgång eller om fotbollslaget vinner trots att bästa spelaren sitter på bänken. Om man inte får ligga trots komplett tandrad och om det går åt helvete med fotbollen så är det inte lika kul.

Vi gillar ju inte när morsan och farsan säger vad vi ska göra och folkhemsmorsan och folkhemsfarsan älskar att säga vad vi ska göra. De har velat att vi ska tvångsspara. De har lurat på oss löntagarfonder. De har dragit in oss i EU, tvingat oss att ta emot flyktingar som aldrig har sett ett pingisrack och de har lagt så mycket skatt på bensinen att vi snart inte ens har råd att åka ut och sladda med moppen framför korvkiosken.

De borgerliga partierna har aldrig gillat sossarna. Själva definitionen av att vara borgerlig är att man inte är sosse. Det är liksom kärnan i den borgerliga idén och det är så man i alla tider har vunnit röster. Rösta på oss så slipper du att leva under jantelagens ok och socialdemokratisk skattestöld av dina surt förvärvade slantar.

Det är något annat med Sverigedemokraterna. Deras idé är att allt är invandrarnas fel. Sossar kan ju vara invandrare men det finns faktiskt få saker som är mer ursvenska än just socialdemokrati. Sverigedemokraterna försöker därför allt som oftast vara de nya Socialdemokraterna genom att påstå att sossarna har sabbat sitt eget folkhem.

Om Stefan Lövfen äter korv i korvkiosk så äter Jimmie Åkesson den ännu folkligare Biltemakorven och han nöjer sig inte med en - han tar två.

Socialdemokrati är från början en kompromiss mellan radikal vänster, liberal omtanke och konservativ trögrörlighet. När en kompromiss börjar kompromissa med andra kompromisser blir det lite utvattnat och identitetslöst. Det finns få saker som retar upp tonåringar mer än menlösa vuxna.

Det blir som när Hasse Backe försökte påstå att Sverige hade full kontroll i Spanienmatchen när det vevades in boll efter boll i det svenska straffområdet där elva gultröjade spelare hade parkerat sig, eller när Anders Tegnell pratade om utplanade kurvor istället för att vältra sig i enskilda dödsfall och kräva munskydd och stängda skolor.

Vi svenskar gillar inte det där. I teorin alltså. Vi tror att vi önskar att få spela congas på bussen, umgås över generationsgränserna, hälsa på främlingar på stan och dricka lakritsshots ur naveln på varandra. I själva verket är vi livrädda för förändringar och vi skulle helst önska att alla höll tyst. Hela tiden.

Sverigedemokraterna erbjuder ett alternativ för den revolterande tonåringen. Jimmie Åkesson låter som den där folkhemspappan men han är inte faderligt resonerande utan slagkraftigt bitter och bitsk. Han är som den där mycket coolare pappan som söp med sönerna och deras kompisar och frågade om de var män eller möss om de tackade nej till Jägermeister i fullt dricksglas.

För Jimmie får vi göra allt det där som sosse-föräldrarna hindrar oss från att göra. Vi slipper onödig skatt på bensin. Vi slipper en massa utlänningar att dela pingisrack med. Vi får flyga till Thailand utan att skämmas. Vi behöver inte bry oss om vad brudarna tycker.

Genusflum, plastpåseskatt, PK-trams!

Andreas Magnusson