Vi måste tillbaka till 2015

För ungefär ett år sedan kommenterade dåvarande statsminister Stefan Löfven svensk flyktingpolitik. Rösten var bestämd. Formuleringen var precis. "Vi ska aldrig tillbaka till 2015."

Sedan dess har Anders Ygeman sagt samma sak fast med den lilla språkliga förskjutningen "vi ska inte tillbaka till 2015". Ur Morgan Johanssons mun blev formuleringen istället "vi ska inte tillbaka till den situation vi hade 2015."

Så vilken situation hade vi egentligen 2015? Vad är det med just det årtalet som är så förkastligt för svensk socialdemokrati och en stor del av hela det politiska etablissemanget att det har blivit ett mantra som upprepas om och om igen?

Kriget i Syrien bröt ut 2011 och briserade i en fullskalig flyktingkatastrof någonstans 2014/2015. Kriget har skördat mer än 400 000 människoliv. Tolv miljoner människor, mer än halva landets befolkning, har drivits på flykt.

En bråkdel av dessa sökte sig under 2014 och 2015 till Sverige, vilket resulterade i att 2015 blev ett nytt rekordår för det svenska flyktingmottagandet.

I Sverige har vi annars sedan tidigt 80-tal haft ett relativt jämnt "asyltryck". Genomsnittet ligger på strax under 30 000 personer per år, det vill säga ungefär 0,3% av landets samlade befolkningsmängd. Mindre än hälften av dem får stanna i landet.

Sedan 2016 har antalet asylsökande sjunkit kraftigt och vi har haft sju år av klart lägre asyltryck än genomsnittet för den senaste 40-årsperioden. Tilläggas kan att andelen som beviljas asyl har minskat de senaste åren.

Vi har helt enkelt en oerhört stram migrationspolitik just nu även om det finns gott om människor, som i strid med fakta, hävdar motsatsen i syfte att driva på polariseringen för att få politisk makt.

2015 används i den politiska debatten som ett skrämselskott. Vi måste bli hårdare annars kommer vi att råka illa ut. Den svenska snällismen var på väg att bli vår undergång. Vi har varit naiva, godtrogna och mesiga. Vi borde ha varit mer som Finland eller Danmark.

Enligt denna retoriska figur har Sverige haft en högre flyktinginvandring än vi har klarat av, vilket har resulterat i misslyckad integration - något som i sin tur har lett till arbetslöshet, utanförskap och kriminalitet.

Eftersom Sverige har haft ett ganska jämnt asyltryck i 40 års tid innebär det att vi antingen har haft alldeles för hög invandring hela tiden eller att just situationen 2015 skulle ha skapat problemet.

Enligt Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har vi hela tiden haft massinvandring till Sverige. Helst ska ingen alls komma hit och framförallt inte människor från länder med hög andel muslimsk befolkning.

Det är faktiskt lättare att köpa det narrativet än det socialdemokratiska. Jag menar, för den som tror att ett land mår bra av att isolera sig och att människor mår bäst av att ha banjodueller med kusinerna är det rimligt att se varje invandrare som en invandrare för mycket.

Om det istället är invandringen just 2015 som var problemet så borde rimligen dessa flyktingar vara överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är de inte.

Det är en myt att det finns ett direkt samband mellan invandringsnivå och integration. Lyckad integration uppstår när människor engagerar sig för att ömsesidigt möta och förstå varandra. Misslyckad integration uppstår när man av rädsla för att tvingas förändra sig själv försöker tvinga andra att bli precis som en själv.

Då knuffar man bort invandrare till särskilda bostadsområden, ställer ovetenskapliga språkkrav och försvårar möjligheten till religionsutövande. Fullständigt kontraproduktiva insatser för den som vill ha medborgare som känner sig delaktiga och älskar sitt land. Det är heller inte det som är integration.

Integrationsarbete är istället det som många svenskar sysslade med 2015 när vi engagerade oss i lokala flyktingboenden, frivilligarbetade på språkcaféer, skickade urvuxna plagg till klädinsamlingar eller helt enkelt bara tog oss tid att hjälpa människor som kommit hit för att slippa dö.

2022 var det många som hittade tillbaka till engagemanget från 2015. Kriget i Ukraina har lockat fram solidaritet till och med hos härdade Sverigedemokrater.

Nog för att den ljusare hudpigmenteringen kan underlätta solidaritetsinsatsen för den som sympatiserar med ett parti grundat av nazister, men det är ändå anmärkningsvärt att det åter har blivit på modet att vara snäll.

För det är faktiskt precis så enkelt. Vi måste tillbaka till 2015, till den tid då vi hade en statsminister som kunde säga att hans Europa inte bygger några murar och en före detta statsminister som vågade föreslå att vi mår bra av att öppna vår hjärtan för människor i nöd.

Andreas Magnusson